Vårt uppdrag
Att dela Guds kärlek med de utsatta barnen på Nakurus gator så att det förlorade hoppet kan återvända och värdigheten återskapas, genom att hjälpa dem från gatan, rehabilitera dem och slutligen integrera dem i samhället igen.
Terminsslut
21 December 2007 21:40
Ingen kategori
Terminen på Bethesda är avslutad och de flesta av pojkarna har åkt hem. Den sista månaden har varit hektisk, men bra. I slutet av november var personalen på konferens i Nairobi. Temat för konferensen var ”Genom ett barns ögon”, och anordnades för folk som jobbar med föräldralösa, gatubarn och andra utsatta barn.
Den 6:e december var vi med alla killarna både från Nakuru och Gilgil på ”Talent Africa”. Det var som en tävling där barnen fick möjlighet att visa upp något de var bra på. Vi kammade hem omkring fem medaljer under dagen!
För några söndagar sedan hade vi julfest för gatukillarna i Nakuru. Ungefär 40 st kom. Vi hade lagat extra festlig mat och det delades ut nya kläder. Vi hade en härlig dag tillsammans då vi på ett konkret sätt fick sprida Guds kärlek vidare.
En julfest på Bethesda har vi givetvis också hunnit med. Safaricom, som är ett av Kenyas ledande telefoniföretag, ger av sin vinst till välgörande ändamål och Nakurukontoret har bestämt sig för att stödja Bethesda med till exempel filtar, madrasser och skoluniformer. I lördags ordnade de en fest för oss med mat, gåvor och underhållning.
Men nu är alltså terminen slut och pojkarna har åkt hem. De som inte har möjlighet att åka hem har åkt till Bethesda i Gilgil och kommer att fira jul och nyår där.
Vi vill tacka Gud för året som har gått. Han har på sitt kärleksfulla sätt gett oss allt vad vi har behövt under året och vi vet att han kommer vara med oss även nästa år. Han är alltid den samme.
Slutligen önskar vi er alla en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!
Franklin
4 December 2007 15:07
Ingen kategori
Men morgonen den 22 november när vi kom till Nyakundis hus var att hämta Nyakundi och Franklin förstod jag. Franklin har AIDS och hade kommit till det sista steget i sjukdomsprocessen. Eftersom vi inte vet hur länge till han kommer att få leva fick vi bråttom att köra honom till Eldoret, hans hemstad för att om möjligt hitta någon från hans familj. Den morgonen visste vi egentligen inte alls var vi skulle börja leta när vi kom fram till Eldoret men på något vis så hade vi en stark övertygelse om att allt skulle ordna sig.
När vi kom fram, sprang Kissinger och Nyakundi till kontoret där de som har hand om barnfrågorna sitter medan vi tog Franklin till ett café. Efter några timmar kom de tillbaka, glada och tillsammans med två killar. Det visade sig att de två killarna jobbade med gatukillarna i Eldoret. De hade nyligen öppnat ett center, inte bara för före detta gatukillar utan också föräldralösa och före detta gatutjejer. När de såg Franklin kände de igen honom direkt.
Franklin har tillbringat en hel del av sitt liv på just gatorna i Eldoret och även när vi besökte en av baserna (där gatukillarna håller till) var det många som ropade: ”Franko!” Killarna kände igen honom! Från den stunden löste sig allt.
Franklin fick stanna på centrat. Dagen efter planerade de att åka till sjukhuset där han skulle få gratis bromsmedicin. Jag tror jag frågade Kissinger mer än en gång om medicinen verkligen skulle hjälpa och han var helt övertygad om att så fort Franklin fick medicinen skulle det ske en stor förändring, bromsmedicinerna kan göra under även om den inte botar AIDS så bromsar de sjukdomsförloppet mycket.
Franklins familj bestod av en mamma som är psykiskt sjuk, hon var känd i stan men det var inget alternativ att lämna Franklin med henne. Pappan var okänd och Franklins två bröder bor på annan ort.
När vi återvände tillbaka till Nakuru senare på eftermiddagen kände vi en stor tacksamhet. Gud hade så tydligt den dagen visat oss sin otroliga omsorg och kärlek. Franklin grät och nästan vi också när det var dags att säga ”hejdå” men trots det så visste vi att han var i goda händer. Franklin, en av Guds ögonstenar fick en ny chans i livet och vi kan bara tacka Gud för det.
Lina Jämstorp
Bethesda i Gilgil
1 November 2007 17:58
Ingen kategori
Bethesda Children’s Ministry (BCM) öppnade officiellt sina dörrar första maj 2007 på samma tomt som Gilgils sjukhus finns. Det tog fyra månader för centrat att starta som en del av Bethesda i Nakuru.
När vi startade tog vi in fyra pojkar. Nämligen:
Norman Muchiri
Paul Kanyaru
Peter Simiyo
Amos Njoroge
Personalen var följande:
Paul Kirui
Mary Saiba
Danvas Nyakundi
Eftersom vi har tillräckligt med utrymme på tomten började vi odla upp jorden i juli och i slutet av augusti planterade vi vitkål, sagheti*, lök, sukuma wiki* och potatis. Därför har vi nu gott om grönsaker. Med hjälp av pengar vi fick genom BCM i Nakuru har vi också köpt en ko som förser oss med mjölk. Vi har även hönor och kaniner. Varje pojke har fått vars en bit land att odla på, vilket hjälper dem att hålla sig sysselsatta när de inte har skola.
Vi fortsätter att ta in fler pojkar, men eftersom de ekonomiska bidrag vi får är små kan vi inte ta in så många som vi egentligen annars har utrymme och övriga möjligheter till. Andra utmaningar är t ex att pojkarna kan springa tillbaka till gatan.
Just nu är våra behov stora. Till exempel behöver våra lokaler renoveras, pojkarna behöver mat, kläder samt lämpliga läromedel och mycket annat. Vi önskar därför att våra understödjare ska förenas i bön för oss, men även hjälpa oss med annat som kan hålla projektet på fötter så att de utsatta barnen får känna kärlek, omsorg och att de är behövda i samhället.
* traditionella grönsaker där bladen plockas och tillagas med lök och tomater och äts tillsammans med ugali, d v s majsgröt
Nyakundi, husfar